Jag är "känslomodig"! Är du?

"Linda du är känslomodig och vågar vara kvar i allt jag berättar för dig, Det är respekt!" (klient A)

Idag upplever jag när jag arbetar med människor inom socialt arbete att det inte finns så många att prata med "på riktigt". De flesta individer känner sig ensamma med sina tankar och känslor och har ingenstans att "lägga" dem. Rädslan för att säga fel saker när man träffar en vän / bekant som ska stämpla en som jobbig eller konstig hindrar dem från att verbalisera känslor som skuld, skam , aggressivitet m.m. Dessa känslor är oftast helt befogande när man tittar närmare på vad individen har varit med om. Kruxet är ju att hitta ett sätt att hantera , acceptera och gå vidare på utifrån ens upplevelser. För att kunna gå vidare behöver vi spegla oss i andra för att hitta en bra bild i vår egen inre kompass, för att överleva och skapa nya erfarenheter. Att våga stå kvar och lyssna på människor som har med sig sår i livet kräver mod och tid att lyssna. Du behöver kunna hantera saker som du tidigare inte hade en aning om att de existerade.

Hästen som en terapeutisk partner

Hästen kan vara en oerhörd terapeutisk tillgång när det gäller att ta fram känslor, sortera känslor, prata om saker som gör ont och att hitta nya vägar till lösningar. Så hittar man ingen människa som är modig och har tid att lyssna så kan hästen vara ett alternativ. Den ger respekt och förståelse om du ger det tillbaka.

Hästen har en oerhörd förmåga att ta fram vår sårbarhet om vi är modiga att våga lyssna på det. När jag träffar en del som rider så ser jag tydligt att ridningen påverkas av något annat som ligger och "skaver", Det kan vara rädslor, prestationskrav, ledsenhet osv. En del saker har inte ens med hästar att göra. Ibland så kan dessa känslor ta sig utryck som går ut över hästen. Besvikelsen och känslorna går inte i stunden att hantera. Då är det bra att ta en paus, sortera känslorna och tala om dem. Ta ett djupt andetag och testa igen. Det samma gäller ju glädje , lugn , nyfikenhet osv. Dessa brukar vara lättare att hantera ,rama in och känns inte så svåra att " stå kvar i". Ibland om inte känslorna kan hanteras kanske man till och med behöver ha samtalsstöd utöver sin träning med någon som kan.

Tänk på att hästen bildar en spegeln av ditt samlade känsloregister som behöver förstås om du vågar öppna upp för det. Vist är det spännande!

Så frågan är om vi vill vara "känslomodiga" eller inte?